Trumpet - John Axelsson

John Axelsson är sedan 1993 en av Sveriges mest anlitade trumpetare. Han har spelat tusentals konserter och föreställningar samt turnerat över hela europa och asien med orkestrar som Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Hovkapellet, Oslo Filharmoniska Orkester, Trondheims Symfoniorkester, Drottningholmsteaterns orkester och Folkoperans orkester med flera. Sedan 2011 är John stämledare i Västerås Sinfonietta samt medlem av Stockholm Brass Quintet.

 

Intervju med John Axelsson

-Till att börja med, berätta lite om dig själv?

-Jag är en musiker som gått den långa vägen, ända från kommunala musikskolan i Motala via Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Guildhall School of Music i London till att idag vara stämledare i Västerås Sinfonietta, lärare i trumpetspel vid Mdh samt regelbundet anlitad av de flesta orkestrar och operahus i Stockholmsregionen.

-Vem skulle du vilja säga har varit din största inspirationskälla under din trumpetkarriär?

-Egentligen för många för att räkna upp här…Naturligtvis Maurice André och Håkan Hardenberger, men av de som hjälpt mig på vägen måste jag nämna Claes Tilly på musikskolan i Motala och många, många fina trumpetare som jag spelat och spelar med i yrkeslivet. På senare år, och de som hjälpt mig utvecklas och komma över en del av mina problem i spelet vill jag nämna Jonas Haltia, Oslo-filharmonikerna och Kristian Steenstrup, trumpetprofessor vid konservatoriet i Århus. Om jag inte träffat dom hade jag aldrig varit där jag är idag. Deras pedagogik ligger också till grund för det jag vill förmedla till mina egna studenter.

-Intressant, berätta mer om din undervisning!

-För mig, och jag är ett levande exempel, finns det inte mycket man inte kan lära sig. Hjärnan är ett så fantastiskt organ, att om man programmerar den på rätt sätt finns det egentligen inga begränsningar för hur långt man kan gå. Allt handlar om att ge kroppen rätt signaler och impulser för att musicera, och där kommer det berömda Chicago-konceptet ”Song and wind” in. Det finns en anledning till att musiker som Arnold Jacobs, Bud Herseth klarade sig så länge i Chicago Symphony. Jay Friedman sitter fortfarande där, 74 år gammal och låter otroligt bra på första-trombon. Det finns en anledning att otroligt många brassmusiker studerat i Chicago. Jag tror alltid att man ska utgå från soundet, klangen, försöka utveckla den och sin musikalitet genom att sjunga, spela på munstycket, använda olika slags hjälpmedel för att visualisera och förstärka andnings och blåsteknik. Har man tålamod, och jobbar konsekvent för att spela på ett sunt sätt finns ingen anledning att konstruera ett spelsätt som till slut kommer komma i kapp en när man framträder under press. Då finns ingen gräns heller för hur bra man kan bli!

Jag tror också mycket på mental träning, att medvetet ha en positiv inställning till varje övningspass, att alltid, alltid, alltid spela efter sin bästa förmåga i övningsrummet-då blir det också en naturlig följd att spela bra när man musicerar på konserter eller provspelningar.

Varför tycker du en blivande trumpetare ska söka till MDH?

-För att här sätts du i fokus. Förutom min familj är det mina studenter som jag ägnar mest tid åt under dygnets vakna timmar. Skolan är fantastisk med ett väldigt bra lärarlag, och underbara lokaler. Här kan du lägga grunden till ett långt och framgångsrikt yrkesliv. Här ställs höga krav-men utan stress och med studentens välmående i fokus. Många fantastiska musiker besöker Sinfoniettan och konserthuset och i flera fall har jag ordnat personliga möten, bland annat med Håkan Hardenberger och Kristian Steenstrup.

-Vad är dina övriga intressen?

-Min familj och att försöka hålla mig i form fysiskt. Tror att det är en absolut förutsättning för de flesta av oss, inte minst blåsare, att ha en god fysik. Själv har jag börjat springa och gör snart mitt första maraton. Märker otroligt stor skillnad i spelet när jag är inne i en träningsperiod-och jag orkar generellt sätt mycket mer i vardagen, och jag är mycket trevligare!!